Låter det som ett paradis?

Det är den verklighet jag befinner mig i just nu. Som utbytesstudent i Pensacola, Florida, möts jag dagligen av kulturkrockar som kan få vem som helst att längta hem till trygga Sverige, men mitt i denna saliga blandning av intryck finns det en stadig punkt som jag sätter stort värde på - Kyrkan.

 

Redan min första vecka här blev jag medbjuden av några vänner till Harvest Church. Det är den närmsta kyrkan som de flesta kristna studenterna går till varje söndag, och numer även jag.

 

Aldrig hade jag kunnat ana vad som väntade mig den söndagsmorgonen. Förvånad räcker inte till för att beskriva hur det kändes när jag insåg att ”kyrkan” inte var en kyrka utan en biosalong!

 

När man kliver in är det helt mörkt, längst fram på en scen står en grupp otroligt musikaliska ungdomar och spelar och sjunger lovsånger i ca. 20 min. medan folk sätter sig tillrätta och placerar sina kaffemuggar i mugghållarna.

 

Biofåtöljerna är så sköna att man får passa sig så man inte dåsar till innan predikan börjar. Ibland är det Pastor Bobby som predikar och ibland visar de en inspelad predikan på bioduken.

Kollekten tas upp i popcornhinkar och pålysningarna visas som korta filmer på bioduken. Pastor Bobby sammanfattade min uppfattning av det hela i söndags på ett mycket bra sätt (fritt översatt); ”Vi förvandlar den här biosalongen till en fristad och så fort vi lämnar den börjar filmen Zombieland.”

 

Men denna popcornsdoftande helgedom är inte den enda speciella kyrkupplevelsen jag har haft sedan jag korsade Atlanten, nej då.

 

En helg åkte jag med några internationella vänner till Louisianas huvudstad, New Orleans, ca. 5 timmar härifrån. Där fick jag för fösta gången uppleva äkta gospel i en liten, nedgången kyrka med en till 100 % svart församling.

 

Det var mäktigt vill jag lova! Allt de hade var en liten elektrisk orgel med en sprucken högtalare till men de spelade och sjöng i två timmar utan att tappa orken! Pastorn plockade fram tamburinen och hakade på, han också.

 

Jag har aldrig sett sådan glädje och tacksamhet för så lite, det var mycket rörande.

 

     Trots dessa, i praktiken, enorma skillnader känner jag mig ändå ”hemma” i kyrkan här i Pensacola. För jag vet att jag är omgiven av fina människor och framför allt, att budskapet är detsamma.

 

Varma hälsningar     

              
         Elin Henningson